Khayelitsha- a place to visit! Absolutely!

På flygfältet skulle ”Mr X” hämta oss för vidare färd till Khayelitscha, en plåtskjulsstad utanför Cape Town. Där skulle en natt tillbringas i ett plåtskjul för att få lite känsla hur det är för flera miljoner människor i detta land. Mr Zimbabwe alias Tewanda hittade oss slutligen på flygplatsen och färden i hans röda Mercedes modell äldre (ej 2000-tal) gick snabbt mot Madame Thopes B&B.
Till min besvikelse var det inget plåtskjul utan en liten mökki med 4 rum och kök, och här väntade ett rum med badrum och allt, rinnande vatten både in och ut. I huset regerar Thope tillsammans med sin dotter Mpho och dotterdotter Palesa, haft B&B i bortåt 10 år. Alla tre bor i ett rum, de andra rummen hyrs ut, helt dåligt kan det ej gå för hon körde i en stor Toyota a la modell större, varit i Schweiz och Australien, en företagsam dam och säkert en kvinna med power i denna hörna av townshipet.
Plåtskjul fanns det också i området, många sådana, alltså mångmånga, dvs oräkneliga. Troligen inte ett enda likt det andra och vanligaste färgen var grå men ett rosa, illgrönt eller gult dök också upp här och där.






Vi hann med en sightseeing i bil genom området, dessutom till ett par andra townships också-Nyanga och Guguletu.

I Khayelitscha bor 2 miljoner människor så ni kan tänka er att det behövs några kvadratmeter för att få plats för alla. Under resan får vi höra historier av Madame Thope, jag blev speachless av allt, hur kan man ha behandlat folk på detta sätt under apartheid, ofattbart. Mordet på svenskan är på allas läppar här och de flesta tycks va övertygade att det är brudgummen som fixat till det. Under bilturen ser vi platsen där troligen mordet planerades, platsen dit dom va på väg, platsen där hon hittades mördad, där han fick lift, polisstationen dit han kom osv.
Största överraskningen för mig här var att det bor så många där samt att det fanns stora köpcentran som i vilken förort som helst, hade gissat på en tiondedel av befolkningen och mera torgstuk! Här existerar ej höghus dvs det byggs på bredden och ej höjden.



Medan vi var ute på biltur, fixade Mpho middag och det lyckades hon med äran i behåll, mums va gott!



Ingen rövade bort oss under natten heller men det hade i och för sig varit rätt svårt, vi sov bakom galler och grindar av olika slag, nästan som i en safe!
Nu skulle vi ut på en walking tour bland de lokala, första anhalten var en getfarm mitt bland alla hus, t o m med ett skadat luktsinne kunde man hitta fram, stackars grannar.


Sedan blev det skomakare, nån fyllis kom emot, lokala toaletter, lokala kvartersbutiken, dagis och en av många barer. Så strax efter 10.00 am så halsade jag en liters ölflaska, vad gör man inte för att göra ägarinnan glad, hela 1€ kostade den flaskan och där satt vi bland lokalbefolkningen och hade hur trevligt som helst, kunde varit på en melliskuppila hemma. den lokala barens musikanläggning


Happy New Year önskades oss många ggr.
Hitten var ändå dagiset med alla smilande ungar, enkelt inrett, såg inga leksaker, mycket lydiga, vinkande och synnerligen glada ungar. Och att bli fotograferade var ju en hit, en ännu större hit var när dom skulle kolla bilden, trodde jag skulle bli uppäten av 15 barn som rev i mig, nå rättare sagt min kamera. Åker ni till Cape town så missa ej denna upplevelse att bo i township- a must helt enkelt, BIG hit nr2 under vistelsen här.




Thanks to the three girls, good luck with ”sharing the cake”.
www.kopanong-township.co.za

Winelands & Cape of Good Hope

Flyget tar oss tillbaks till C T och där väntar en hyrbil. Hmmmmmmmm! Jag hade bestämmt att jag tar vakansen som co-driver, kändes bättre att jag skulle ha ansvar för GPS, aircondition, koll på vädersträck, musik, catering osv. När vi kommit ut på motorvägen konstaterar vi att det är värsta rusningstrafiken- why just now? Även om jag sitter på vänster sida tror jag att jag kör en hel del ändå. Så jävla konstigt är det sista slutligen inte, när man klarat av första rondellen och avfarterna så faller allt på plats för chauffören och vi kommer fram till Stellenbosch. Dags för rödtjut på en gång för att sänka blodtrycket!
Middag och sedan under täcket för vi ville se stan innan vi skulle ta oss ut till Stellenrust där vinprovning och light lunch stod på programmet. En ung, trevlig och smått stressad tandläkare tar emot oss och plockar fram en del vinflaskor. Mr Tertius Boschoff är icke bara tandläkare utan också vinmakare och arvtagare till en vingård på 240 hektar och granne till Rust en Vrede, trevlig som synden och ett nöje att göra business med sådana personer. Trevliga filurer är annars sydafrikanarna, känns som det finns bara trevliga människor i det här landet, spelar ingen roll om man går på gatan, är på restaurang eller är ”wherever”.
Vinerna faller mig i smaken, likaså lunchen och 2-3h rullar iväg, Tertius hoppar i bilen och kör för att kolla in nya källaren som borde va klar men….. Taxichauffören hade tidigare på dagen sagt att i detta land skall man aldrig betala nånting innan arbetet är klart och granskat.
Stellenbosch är urfint, vilka vackra hus överallt, mysigt som bara den. På kvällen hittar vi en restaurang med lokala rätter och då får bl a ugnsbakad näckros(vit, lila eller gul-no idea) ingå i menuvalet.


Mot Constantia!
Nu bär det iväg mot nya äventyr i Constantia, vingården Klein Constantia skulle besökas. Besöket börjar med en rundtur bland vinrankorna på fälten, vackra vyer från toppen och själva huset nere i dalgången ligger inbäddat i hortensior. Snart sätter skördetiden igång, 2-3 veckor och plockningen börjar och sedan en hektisk tid för alla på vingården.
Det vackra vyerna följs åt av goda viner, trevligt sällskap samt en god lunch i vinkällaren och vi får lära oss en hel del om Sydafrika. Kanske, kanske icke blir det nåt samarbete framöver. Fick också höra att Peter Frykman gillar dessa viner, han bor härborta nuförtiden! Och missa icke dessertvinet om ni får möjlighet att testa.

Härberget för natten (som visar sig bli två nätter) blir ett guest house i ett villaområde(typ Djursholm), icke så livat här men desto fler murar, patrullerande vakter, larm av olika slag. Hoppa icke upp på nån mur här för då kan du få dig en elstöt eller ett skott från en bössa, armed response skyltar överallt.


Och tvättmaskin fanns, tre maskiner på raken så mörkret hinner nästan falla innan vi kommer ut ”på byn”. När vi äntligen hittar köpcentret bestäms att det blir take out- kanske säkrast att komma hem innan det blir kolsvart! Mörkt hinner det bli medan vi vandrar längs de icke belysta gatorna och bara hoppas att ingen bil stannar med några par vita ögon i – if you know what I mean! Vakten i gathörnskuren ser lika glad ut som vi när vi kommer in på hemgatan. Det är ej varje dag han ser a couple walking in the dark och tänker säkert- är dom turister eller är dom turister, vet dom månne att dom är i Sydafrika.
Take out maten(pizza…………hmmmm) njuts i den fina trädgården och smakar hur bra som helst i sällskap av vin från Stellenrust.
Det va efter att vi kollat kartan som vi konstaterar att det vore smart att åka söderut nu för vi är ju i närheten av Cape of Golden Hope! Bilar längs de fina vägarna(tycks finnas bara fina vägar), med fin utsikt, förbi bl a Simons Town hälsar på pingvinerna och snart blir det att bromsa eftersom vi är framme vid ”slutet”. Här skall man ej börja simma söderut för det är långt till nästa strand. Upp på toppen av Cape Point och ut på Cape of Golden Hope, alltid nåt att skriva in i CV;n.

Garden route
Många har nämnt denna rutt som ett måste så det var ju bara att slänga sig på N2;an och åka iväg österut. Vad skulle komma emot, joo en massa liftare på motorvägen, jättestora, torra skördade fält, strutsar i tusental, BMW förare som kör snabbt, får i ännu fler tusental och sedan icke att förglömma Halvas lakrits. Vem hade trott att man skulle möta denna godis på ett litet Farm Stall i södra Sydafrika, inte jag i alla fall. Lakritsen fick bli kvar på hyllan och i stället inhandlades Aloe Vera produkter, dessa är ju bra för allt och alla!????

Måste säga att själva rutten var en liten besvikelse, skördade vetefält har jag sett tillräckligt av i mina dagar så varför åka till Sydafrika för att kolla på sånt. Men det fanns höjdpunkter längs vägen, speciellt efter att vi kommit till Mossen Bay(där själva Garden route börjar)-höga vågor som slår mot långa, vita, grunda stränder, en hel del skog samt läckra hus till höger och vänster med utsikt utan like.
Fram till Knysna(nice-na) kom vi och till guest houset som låg uppe på höjden- hur skulle vi komma hem efter middagen. Vilka problem man har???? Kom aldrig att kolla på GPS;en hur högt vi var men direkt konstaterades det att det var alldeles för högt för att promenera hit på kvällen.
Igen ett trevligt guest house, lite annorlunda denna gång och ärligt sagt gick mungiporna lite i moll efter ”lyxlägenheten” i Constantia. Men efter några minuter konstaterades att detta var toppen, lugnt och fridfullt som bara den och detta var en bra utgångspunkt för framtida aktiviteter.

Och tänk va glad man blir när man hittar ett eluttag som gillar ”stöpseln” från datorn, den hade haft tomt batteri i ett par dgr, nästan katastrof!!!!!
Vi blev rekommenderad en restaurang i Knysna Waterfront av guest house ägaren och när vi var var klara med middagen så skulle vi bara ringa och dom kom och hämtade patrasket- minst sagt bekvämt och slut på problemen! Efter besök i stadens slum hittade vi det nya Waterfront området och JJ;s restaurang som tycktes va den populäraste för kvällen. Ägaren själv fixade ett -just det- fönsterbord. Inget fel på bordet men vi hamnade bredvid landsmän som tror dom är världsvana. Vi drog slutsatsen att åtminstone den ena var en f d SAS pilot och ej fått tillräckligt med uppmärksamhet i cockpiten, lite gratis underhållning fick vi ju och log åt fjantarna.
Restaurangen hade också ett ”house wine” som kom från Stellenrust med en snygg etikett, nåt att lägga bakom örat.

Plettenberg by day
For sale, for sale, for sale. Kändes som de flesta hus var till salu, spelade ingen roll om huset låg upp på höjden eller vid strandkanten. Orsaken till att folk vill(läs måste) sälja är skatterna, nån typ av förmögenhetsskatt vill regeringen att dom skall betala och dessutom att det skall amorteras på lånen. Det är inga fattiglappar som bor här, undrar hur det är att va fastighetsmäklare här, om det är provision som gäller är det inget hit-yrke å andra sidan är objekten många!!!
Lite ut i buschen körde vi denna dag och vips så dyker ett township upp efter en ”skakuger” och dammig landsväg. Kul att se ett sånt ställe ute på landet in the middle of nowhere! ??? shouk som vi sökte hittades aldrig, nu konstaterat att även om man har GPS så är det bra att ha en riktig vägkarta också, ta lärdom om ni skall GPS;ssa utomlands!
Även i Tsitsikama nationalpark fanns det hus(nej villor) till salu. Vem vill bo här undrade vi först men efter några km i området konstaterades att det kanske ej är fel ändå. Lite chict är det säkert och så finns det en vidunderlig strand med en liten lagun, oj, oj va fint. Men åker ni hit så akta er för vågorna, stora som hus vällde dom in över stranden och baboonsen kan hoppa fram från höger -eller vänster.




Tidigt upp och hoppa
En av de få dagar när klockan MÅSTE sättas på ringning, vi skulle ju köra närmare 500 km, usch ingen hit för mig i alla fall. En del av returen skulle gå genom samma landskap dock skulle vi missa lakritsstället. Betydligt vackrare vyer inne i landet, höga berg och djupa dalar. Är detta en tillflyktsort efter pensioneringen-nix?
En liten skogsbrand dök också upp under dagen och det visade sig att även en del vinrankor strukit med, medan andra vindruvor blivit rökdränkta. Hoppas helikoptern fick bukt på eländet.
En massa bekanta namn har dykt upp under dagarna i Wine land, ett tecken på att det finns en massa viner från Sydafrika tillgängliga i Skandinavien men alla ej testade ännu.

Slut på bilhyrandet
Vi hade gjort hotellbokningen på lördagen för Franschhouk, ägarna hade ej kollat så vi överraskade dem en aning- Which room number do you stay in, ja hur skulle jag veta det som aldrig i livet varit på orten! Frun såg verkligen ej glad ut när vi dök upp, en av de få sura jag sett i detta land. Allting ordnade sig, vi de enda gästerna, fick t o m välja rum och stället var hur läckert som helst, fem fina rum i gammal, knarrig stil, pool och en vacker innergård- vad månne detta skulle kosta att köpa? Har lärt mig att i detta land skall badrummet ligga i sovrummet dvs helst med öppen dusch, bubbelpool och kanske toalett; en aningens exhibionistiskt tycker dock jag men för all del läckert. Och för att va riktigt ärlig så kan jag tycka att det är rätt ballt, förutom dock detta med toan!!!! Till all tur har man just renoverat så det blir icke aktuellt för mig de närmaste åren.

Efter en frukost för två i trädgården(kom att tänka på Grevinnan och betjänten-why, I don’t know) så var det dags att styra mot C T International Airport och det skulle ju va hur lätt som helst. Och visst var det lätt även om det blev ett par omvägar, bland annat in i en kåkstad, riktigt spännande tyckte jag, annat tyckte chauffören, tror att blodtrycket steg till 200 minst

En underbar resa till ett ännu mera underbart Sydafrika!

Då var det dags att packa det ena -och det andra i väskan, dra mot Arlanda, vidare mot London och Cape Town. Packandet inget problem men hur fanken skulle man klara av flygresan mellan London och Cape Town- sitta stilla i ett halvt dygn –usch! Men andra har ju gjort det så varför icke jag? Och visst gick det men så jävla kul var det ej, har ingen aning om hur många ggr jag tittade på klockan eller på screenen hur länge det var kvar till landning. Min stolgranne fick mig på andra tankar en stund, hon mådde inte riktigt bra och höll på att svimma, oooops vad skall jag nu göra, på ett par minuter hann jag gå igenom första hjälpskursen – det va ej så mycket att ringa 112- men behövde aldrig göra nåt eftersom hon ”kvicknade” till- toppen!


Cape Town välkomnade oss med fint väder och snabbt så var vi framme vid Cape Quarter där två nätter skulle spenderas. Och varmt var det, flinten och axlarna brände jag på några ögonblick medan jag simmade runt i poolen och beundrade utsikten mot Taffelberget, Lion’s Head och Signal Hill och annars njöt av livet till fullo.

Fotbollstadion & Waterfront va första destinationerna, är ju ingen fotbollsfreak men World Cup är World Cup och det gick av stapeln i landet ifjol och vuvuzelorna har tystnat, undrar hur ofta stadion används idag, såg rätt öde ut en dag som denna!


Första natten fixad, två under samma täcke- det funkar också! Ut på stan, HOP ON HOP OFF va dagens grej efter att ha sett Bo-Kaap(stadsdel) med sina färggranna hus.
Vid första ”Offet” var vi framme vid Taffelberget, in i linbaneburen, upp och beundra utsikten. Utsikt javisst, magnifikt häruppe även om stället är fullt med turister. Härifrån hade det varit toppen att göra en paragliding grej men kanske nästa gång…….





Ned tillbaks, HOP ON och nu blev det nästan stekta skinkor with one side eggs, dvs varmt på stolsätena, så varmt att det ej gick att sitta- ryggsäcken fick funka som kudde (eller dyna som man säger i Suomi) men är man på semester så skall man sitta i solen, det får lukta lite brännt….. Lunch i Camps Bay bland kändisarna men inga paparazzis syntes till, en god lunch, mums vilka calamaris, kunde åka dit igen och käka en sån portion en gång till. Fler stop han vi ej med den dagen, allt som vi fick till var en middag alldeles nära lägenheten, tufft va turist!

Dagen D!
Upp och hoppa tidigt, bilen skulle hämta oss 07.00 och nu var det dags att pysa norrut. Sydafrika är ett stort land, vi hade en 2.5h flygresa framför oss och ändå hamnade vi ej i Zimbabwe. Och visst var jag taggad- hur skulle det va att va på safari, vilka djur ville visa sig på cat walken, hur nära kommer man, skulle dom gilla mig eller fly direkt????? Hade bestämt att om en flodhäst springer över mig så är det bara slänga kvarlevorna in i ugnen, ingen transport norrut behövs!
I Nelspruit väntade ett litet charterplan, stort var det ju inte men både pilot, väska och vi rymdes in, platsen för co-piloten blev tom så skulle piloten typ svimma hade bara varit att hoppa in och vikariera på den lediga stolen även om jag ej hade koll på vilka spakar skulle användas, nedåt va väl målet!



Magnifikt landskap, hus, berg, vattendrag, fält och nåt som rörde sig, kolla, kolla, kolla, pekfingret fick börja jobba!! Hade sett det första djuren som dock vid närmare koll visade sig vara kossor(har sett förr såna djur)! Landningen på denna gropiga landsväg in the middle of nowhere var mjukare än landningen i Cape Town på torsdagen. Landningsbanan i Mantobeni är ju gjord för småplan och inga jumbojets, och med landningsbana menar jag en icke på år jämnad landsväg
.

Vår tracker Vestment väntade på oss, hur trevlig som helst, han klassas in i facket black, det svartaste jag sett på länge. Har redan lärt mig att här är det inget fel att snacka om blacks, alla gör det – black, coloured & white, skulle detta fungera hemma?


Nej det skulle det icke! Redan på vägen mot campen såg vi det första djuren, gissa om håren reste sig när du ser en giraff vid vägkanten, ännu till en knäande(pinkande) sådan och några elefanter på några meters håll-wow, this is it, jag är på safari!



Dags att installera sig i tältet, få instruktioner hur och vad vi skulle göra om ett lejon eller noshörning hoppade på taket osv. Det var ingen stuga vi bodde i utan ett canvastält, in kunde en struts flyga för så stort var hålet vid ”takåsen”.


De första som välkomnade mig med buller och bång var aporna, dom gillade tydligen mina Fitovers solglasögon för när vi kom tillbaks från lunchen var dom borta! Lämnade dem på terrassen men dom var ju ej kvar när jag kom tillbaks, helt enkelt borta. Såg dem ej hänga i trädet(brillorna alltså) och ingen apa bära dem heller. Undrade hur det hela gick till när dom stal glasögonen, vad hade dom tänkt göra med dem?

Fick också höra att 33 finländare hade checkat ut morgonen före, hur hade mitt face sett ut om dom varit kvar vid min ankomst???
Ut på första safari- hur många ggr skulle pekfingret flyga i luften denna gång var den stora frågan! Och vi hann ej köra långt innan de första elefanterna visade sig. Dom går ju verkligen fram som ”bulldozers”, skulle gissa att inga buskar älskar dem när dom dyker upp. Och elefanterna blir bara fler och fler, slutligen uppskattas dessa till 100. Slut ögonen och föreställ hur det är att sitta i en öppen bil mitt bland 100 elefanter mumsande på buskar och kvistar. Om nån tycker att det skulle va fjantigt så ljuger du åt dig själv, cool, cool, cool!


Impalas, sebror, giraffer, en hippo, en noshörning, fåglar av olika storlek och färg får vi se, inte helt fel.

Även om mörkret fallit på så ger sig ej guiden och trackern, dom letar efter lejonparet som skall finnas i närheten, vi sitter i mörkret tysta och lyssnar och plötsligt ryter det till, en påstigning avklarad. Bilen startas och vi kör sakta och där ligger lejonparet utmattade men är det fest så är det fest och honeymoonen fortsätter även om lampan lyser upp paret som ej tycks bry sig. Kan ju berätta att skjuten ej är så långa och många, kort och konsist är det som gäller, hannen betydligt mera ivrig än honan. Det som ändå var mer faschinerande var närheten till djuren, vi sitter några meter, kanske 6 meter från dessa lejon, ett hopp och nån av oss vore historia- no doubt!

Dagen avslutas med en superb middag tillsammans med Lyton(guiden) och ansvariga för campen, vi är nämligen de enda gästerna- private airplane, private dinner- är det fest så är det fest som sagt!

Undrar hur många ggr jag varit vaken under natten?? Om det ej va en mygga, så var det varmt eller kallt, eller så en flodhäst i dammen utanför, eller en apa på taket, eller nåt med vingar som drog en serenad, eller nån som sparka till mig för att jag snarka, eller nervositeten vad komma skulle. Nå, nu lät trummorna och det betydde att klockan va 05.00, dags att hoppa i shortsen och ta en tee med skorpa - 05.30 am skulle vi va klara för en ny safari!
Som sagt, vi hade blivit varnade x-antal ggr för apornas beteende under morgonen och dessa dök upp som på beställning. Dom va många, dom fanns på taket, i trädet, till vänster, till höger och i ett obevakat ögonblick så hoppade en in genom en springa, knyckte den sista skorpan(ur burken)och borta, allt detta skedde på under 2 sekunder. Dessa kallas ”bush maffias” och det är helt klart den rätta benämningen, vilka smarta typer.
Upp i bilen, iväg på jakt efter två- och fyrfotade djur i Mantobenis 23000 hektar. Vi kör ej långt innan ”vi” hittar lejonparet på honeymoon, kändes som hannen var ännu hetare på gröten nu på morgonen än igår ikväll, det visade sig att han juckade till var åttonde minut- a tough task he has!
Då var lejonen avklarade för dagen, nu på buffeljakt, lättare sagt än gjort att hitta dem men efter ett tag hittar Mr Hawk Eye (Vestment)nåt fyrbent och det visar sig vara en buffel, ett par andra bufflar på avstånd ser jag också men mer blir det ej av den rasen!


Fåglar av olika slag dyker upp stup i kvarten och det är ju inga kråkor och skator som flyger i luften här, nej, sakerna är betydligt färggrannare.
Och impalas börjar bli vardagsmat, finns till höger och till vänster. Dessa djur lever ett skört liv, många vill åt dem och kallades av Lyton för savannens Mc Donalds(=alla vill åt dem).




Under lunchen så öppnades kranarna där uppe och molnen blev allt mörkare och allt fler och fler- up to you if you want to go or not in the afternoon. Och visst ville vi, ut på de leriga vägarna för det Mantobenska vattnet torkar också så på med kanvasponchon och upp i bilen. Lite fattigare med djur nu eftersom regnet strilar ned men vi lyckas ändå träffa en hippo, giraffer, fåglar, waterbucks och på hemvägen i mörkret ett nytt lejon som sökte efter sina kompisar. Detta lejon hade haft kuckelikuu med lejonhonan från igår men hon hade tydligen gett sparken åt honom och hittat nytt fadersobjekt.






Måndag morgon
Natten hade varit lugn, ett par waterbucks sprang nedanför trappan och nåt plaskande va det i dammen men märkbart mindre oväsen. Trummorna slog prick 05.00 och tebrickan dök upp strax efter. Hade förberett mig med vattenflaska och kamera för jag skulle ju hitta på nåt fuffens till aporna, men shit inga apor dök upp. I planen ingick att locka till mig en apa med skorpa i handen och så skulle vi fotograferas (vattenflaskan va självförsvar)men det blev det inget av. Men jag undrar om aporna anade nåt för när vi kom tillbaks hade dom använt terassen som toalett, där fick jag!


Same, same- upp i bilen och iväg.


Hinner ej långt så hittar vi lejonparet, monsieur verkade en aningens utpumpad men det har jag full förståelse för, tror han sköt ”blankt” en hel del. Vidare mot nya äventyr, ännu hade vi ju ej sett leoparden så vi var uppe i BIG4. Andra jagade också dessa skygga djur, här håller guiderna kontakt med varandra och tipsar om var djuren kan finnas så Lyton fick tips om var leoparden gömma sig.


Och visst en leopard i sikte, allt jag såg var två bakben och så hade jag sett fotspår så jag va uppe i BIG5- wow! En fikapaus på slätten, besök på ”herrtoan”, upp i bilen och vidare. Fyra par ögon spanar åt alla håll, icke så djurrikt just nu även om bytet ej va helt fel, waterbucks, impalas, gamar, gnu, apor, nåt antilopaktigt- alltid nåt en måndag morgon 06.30!!!!







Och plötsligt blev det fart, hade Dakarrallyt börjat för det va bara att hålla i sig när högsta växeln är i landrovern och vips dyker 5 lejon och två giraffer upp på landsvägen, gissa om håren reste sig- häftigt värre, sanslöst egentligen, dom står ju bara där in the middle of nowhere, vi tittar på dem och dom på oss!
Fotoshooting, svängom och lika hög fart vidare- hinner vi se leoparden eller ej? Och visst, med ett par minuters marginal, igen en adrenalinkick- JEEEEEEESUS va häftigt, hinner ta ett par foton, en video och vips är leopardhonan borta. Ungarna såg jag aldrig, bara att gräset rörde sig men även det räknas!

Tillbaks mot campen, nu kom geväret fram, oooops. Nej, ingen fara. Vi skulle gå de sista hundrametrarna, lära oss lite om den lokala floran och för att va på säkra sidan togs bössan med. Lyton berättade om buskar och blader, vilka användes av buschmännen i medicinskt syfte och vilka användes som tandborste, smart. Vackra tänder tycks folket va födda med här, vita som bara den och jämna, är helt övertygad om att tandställning ej använts. En liten zologilektion fick vi också om giraffens avföring!


Frukost, ett snack med amerikanskorna som dykt upp, packa och iväg mot flyget. Kollade med Lyton om han visste vilken terminal- no probs, jag hittar sa han! Han har jobbat i 6år på campen och kan säkert varenda stig i detta område, kan säkert köra utan belysning på natten.
En dag till hade varit det ultimata men kanske det är lika bra att åka iväg när festen är på topp, jo det är det ju, ganska få efterfester är toppen om man är ärlig!
Allt har varit super på campen, djur har vi sett, fått uppleva sol samt leriga vägar, toppen service, god mat varenda måltid. Hade föreställt mig att maten skulle vara mera lokal med nån impalabit på tallriken men så var det inte och det kan jag vid närmare eftertanke förstå, det finns ju känsliga personer.
Mike inklusive flygplan väntade på oss, vips in i planet och han påstod att det kunde bli en liten bumpy resa. Vi är ju inga grönjölingar så vi var ej rädda ett dugg och fanns ingen orsak heller, vi flög en asfalterad bana hela vägen till Nelspruit. Amerikanskorna hade åkt bil till campen dagen före just p gr a dåligt väder, till oss sade dom att det va helt ok men enligt personalen på flygplatsen hade dom varit smått hysteriska- allt en tolkningsfråga!

Thanks guys for the wonderfull experiences you gave us!